Vem bryr sig om ett adopterat barns välfärd? Vem tar tillvara barnets rättigheter? Enligt egen erfarenhet är det ingen. Jag var en SÅN UNGE. Att jag dessutom var ett av de 72 000 krigsbarnen från Finland under andra världskriget underlättade inte situationen.

De första svenska orden jag lärde mig var ”satans finndjävel”. Det var lekkamraterna ute på gatan som var mina flitiga språklärare. När jag lärde mig mera svenska, nyanserades också intrycken från de vänliga gatubarnen, såsom; ”ni två håller hans armar,  jag ger honom en djävla omgång så att han inte hittar hem!” eller ”slå i ansiktet för han blöder näsblod lätt!” - Trots den tuffa gatumiljön var detta den lättare biten, barnen var ju trots allt någorlunda i min ålder.

År 1941 under augusti påbörjas min transport till Sverige för att avslutas i maj (!) 1942. Hela nio månader tar det innan jag under ihärdigt vrålande motas in hos makarna Vera och Jonas Jonsson, boende på Bråboplan 34 i Norrköping. Jonas hade ett synnerligen dåligt rykte i stan. När jag träffade bekanta hela 60 år efteråt dröjde det bara någon minut innan jag fick frågan: ”Var inte Jonas lite egendomlig, va?” Svaret på den frågan är nej. Jonas var sadist, hustruplågare, tjuv och nazist. Under kriget gömde han cirka 30 fat bensin i backarna i S:t Anna skärgård som langades till skärgårdsborna. Pengarna från denna och andra skumraskaffärer hamnade så småningom  i Schweiz.

Denne demon fanns inget skydd mot. Jonas missade inga tillfällen att terrorisera omgivningen. De gånger hans ilska riktades mot någon annan i familjen eller anställd personal lättad trycket på mig men spänningar och vantrivsel hos alla som hade med honom att göra spred sig i stället.

Nu till min viktigaste fråga. Vem företräder de adopterade barnen idag? De är troligen lika skyddslösa som jag var en gång. Nu skall ju också de homosexuella få rätt att adoptera barn. Jag säger inte att en homosexuell är en sämre människa än en heterosexuell dito. Men man måste medge att homosexualiteten tillfört ytterligare en parameter i bedömning av lämpligheten. Den homosexuelle kan bara genom sitt sätt att vara påverka barnens sexuella läggning. Oavsett vad förespråkarna säger om homosexuellas ”rätt” att adoptera, så måste misstanken om påverkan på det adopterade barnet väga mycket tungt.

Jag frågar för tredje gången, vem bevakar de allra svagastes välfärd och rättigheter? I asaläran är Heimdall gudarnas väktare vid bron Bifrost inför det stundande Ragnarök. Völvans spådom är att i kampen skall allt förgås. Då striden närmar sig stöter Heimdall en genomträngande signal i Gjallarhornet. - Vem är och var finns den moderne Heimdall som skall varna och försvara? Denna gång skall inga gudar väckas. Idag är det de små värnlösa barnen, som inte kan göra sig hörda själva. Barnen som förlorat allt, de som ryckts upp med sina rötter, de som mist sina föräldrar, de som förlorat sina vänner och sitt språk måste försvaras och hjälpas. Mot myndigheterna är de stumma! – Träd fram Heimdall och blås länge och uppfordrande i Gjallarhornet!

Tusen år tillbaka i tiden, asatron är fortfarande stark. Men kristendomen är på frammarch genom utsända förkunnare (de rakade). Kristendomen är ett oroande tecken i tiden, varför dess utövare bekämpas. För att citera Frans G Bengtsson, "hängde man upp de rakade i heliga askar och därefter roade man sig att skjuta pilar i dem".

Heimdall är asarnas vakt vid bron Bifrost (dvs regnbågen) vilken leder till asarnas hemvist Asgård. Därifrån skall asarna varnas  innan den sista striden, Ragnarök. Enligt völvans spådomar kommer allt förgöras då. Asar, jättar och människor skall utplånas.

I sitt bälte bär Heimdall gjallarhornet. När slutet nalkas blåser han kraftfullt i hornet varefter han drar sitt svärd och förhindrar de första anfallen över bron (en tidig Sven Duva) tills asarna kommer till hans undsättning.

Heimdall sköter sin vakttjänst med den äran  vid Ragnarök, men förstår inte faran från kristendomen. Nu kring år 2000 borde någon annan väktare blåsa i ett modernt gjallarhorn för att väcka och varna dagens trötta eller sovande kristna gudar inför ett nytt ragnarök.

Ee

Min premiärskrift är en dikt om en av båtdesignern Jack Iversens mästerverk, s/y Akaia. Dikten skrevs när jag såg Akaia försvinna som en liten prick vid horisonten.

Med Hempels olja

jag stryker glatt

Fernissan är

som siden matt

Färgen avger

ljuvlig arom

Solen blixtrar i

glas och krom

Akaia är vacker

fejad och grann

när hon är färdig

att stoppas i vann´

Vi skall ut bland

holmar och skär

eller också drar

vi dit näsan bär

Hennes hud är, som

persikans len

där hon blänker i

majsolens sken

Min älskling är

ingen vanlig tant

nej, hon är en sån som

bär tackel och vant

Ee